Vattendroppar fanns överallt omkring dem. Hon kröp närmare honom. Han skulle finnas hoss henne den lilla stund de hade kvar tillsammans, men sen måste hon ge sig av. Föralltid.
Dom låg där, två sammanflätade kroppar i en grotta, mitt ute i skogen med regnet som smattrade mot stenväggarna runt omkring dem. Tiden började bli knapp. Snart. Snart.
Tårarna trängde fram. Hur mycket hon än försökte hindra dom. Han strök försiktigt bort tårarna ur hennes ansikte.
-Det kommer gå bra. Men han lyckades inte lura henne. Hopplösheten i hans röst gick inte att ta miste på.
- Det vet du att det inte kommer. Han svarade inte. Bara tryckte sig ännu närmare.
Nu snart, hon kände det på sig. Hon blev kallare och kallare trots att han värmde henne. Och så till sist kände hon hur det började dra i henne. Till en början kämpade hon emot, men när hon märkte att det var lönlöst slutade hon. Hon drog honom intill sig och viskade farväl. Och så försvann hon.
Han låg kvar hela natten och grät, men i gryningen gav han sig av på den långa vägen hem.
Hon befann sig i en stor grotta. Som den hon kommit från. Hon gick och satte sig i ett hörn och grät. I samma stund som hon fällde sin första tår föll ett tätt regn över landet där Hon och Han bott.
